Sara Meidell är kulturredaktör vid Västerbottens Kuriren och har nyligen bloggat på ämnet.

ingen hyser längre riktigt någon tro på att den goda litteraturen klarar av att tala för sig själv, kring både den viktiga och riktiga litteraturen som kring lågstatuslitteraturen kletar sig i dag samma kommersiella strävan fast

Det handlar om professionella som i bra och ”professionella” som i yrkesverksamma. Den andra gruppen påverkas av kommersialismens klandervärda, ihåliga utseendefixering. De förstnämnda är ofta de lyckliga få som grott ur amatörernas rabatt.

Sara Meidell skriver om hur boken idag tappar fokus, att kulturen påverkas av marknadsknep. Det finns så mycket där ute att något måste sticka ut för att man ska hitta det. Böcker skrivs dock fortfarande i stort med samma bokstäver och med samma material. Folk är intresserade av hjärndöd skräplitteratur, verktyg för världsflykt eller en djupare mening beroende på humör och miljö. Ändå läggs energi, fokus och kapital på att just den boken är intressantast just nu.

Boken är accessoar, författare ikoner och idoler och behovet av kringprodukter till litteraturen tycks hos hungrande kulturkonsumeter omättligt.

Så är det förlagens eller konsumenternas orsak att denna utveckling sker? Konsumenterna är som oftast att betrakta som en stor massa av gråaktiga får. De springer efter saker som glänser och skräms lätt på plats av en ensam hund, trots att de själva är i hundratal. Att locka dem till just den boken är alltså ingen match, vilket förstås hjälper förlagen på traven i strategin att marknadsföra.

Även de med rötter i amatörkulturen dras in i denna cirkus. För att synas bland de ”professionella” är läget svårt idag utan att släppa på sina principer. En kraftig linje behöver nu dras i sanden. Mellan lägret där skapandet ligger till grund – och lägret där utsmyckningen inte längre grundar sig i kreativitet.

”Vi bjuder på tre kakor till boken. Vi är 50% bättre än de som bara ger två!” lyder marknadens eko när boken alltmer tappar betydelse i litteraturens värld.

- Man ska inte köpa in konstverk från hela världen, man ska prioritera Umeå-konstnärer och man ska prioritera Umeå-band. Man ska prioritera skapande och inte konsumtion, säger Tove Andersson som sjunger i Sorry Let’s Bowl.

CCOU tycker givetvis att det här är utomordentligt och är helt övertygat om att Umeå har mycket mer att erbjuda än vad man kanske först anar. Det finns väldigt mycket kultur i staden med omnejd som inte lyfts fram i samband med satsningen på att bli delad Europeisk kulturhuvudstad år 2014.

Så fram med fulkulturen. Ta initiativ. Snör ihop spelningar. Släng upp stickers och prata med andra om amatörkultur du stöter på. För Umeå kanske är finkulturhuvudstad 2014, men det är redan nu en amatörkulturhuvudstad och ambassadör för fulkulturen!

Drivkraften till filmens udda distribution finns redan i tillkomst­stadiet. Efter att ha fått nej från filmkonsultenten för Rookieprojektet tog Hanna Sköld ett banklån på 100 .000, övertalade folk att ställa upp gratis och satte i gång att filma. Den enda professionelle skådespelaren är Torkel Rasmusson – som också ställde upp gratis. Spelplatserna var i huvudsak hennes egen och skådespelarnas lägenheter.

Common Culture of Umeå kan stolt presentera denna suveräna film, Nasty Old People för besökarna på Common Culture of Umeå på både fredag och lördag. Kika närmare på festivalprogrammet om du vill tajma in det med något!